Det tog inte lång tid efter att fotografin uppfanns och blev någorlunda användbar förrän vi började fotografera varandra. Och sedan dess har alla porträttfotografer behövs ta ställning till ett evigt dilemma:
Spontana eller arrangerade porträtt?
Det är något jag måste fundera på hela tiden. Beroende på uppdrag, situation och syfte med bilderna så kan det ena eller andra vara lämpligt. Själv gillar jag spontana porträtt, och det kanske låter lite lustigt. För när man anlitas som fotograf är ju alla bilder på sätt och vis arrangerade, eller?
Nja, riktigt så enkelt är det inte.
I ett arrangerat porträtt är den/de som avbildas uppmärksamma om kameran - även om de kanske inte tittar rakt in i den. I ett spontant porträtt har de uppmärksamheten någon annanstans. Och där går jag gärna in och tar några bilder.
Jag brukar kalla det “semi-arrangerade”. Dvs man har arrangerat situationen, t ex att man sitter på golvet och leker. Men därefter arrangerar jag inget utan fångar bilderna som naturligt blir.
Vid en familjefotografering nyligen tog jag denna bild av familjen med nyaste medlemmen Edwin.
Men också den här:
Vad är bäst? Svårt att säga.
Vilken visar bäst hur man såg ut, vilken visar bäst hur man kände?
Vilken hänger man på väggen, eller sätter i fotoalbumet?
Vilken stannar man längst vid, vilken väcker mest minnen?
Lyckligtvis finns det inget slutgiltigt svar på detta, utan jag och alla andra fotografer måste fortsätta klura på detta för all framtid. Härligt!
