Vilket är bäst?

Det tog inte lång tid efter att fotografin uppfanns och blev någorlunda användbar förrän vi började fotografera varandra. Och sedan dess har alla porträttfotografer behövs ta ställning till ett evigt dilemma:

Spontana eller arrangerade porträtt?

Det är något jag måste fundera på hela tiden. Beroende på uppdrag, situation och syfte med bilderna så kan det ena eller andra vara lämpligt. Själv gillar jag spontana porträtt, och det kanske låter lite lustigt. För när man anlitas som fotograf är ju alla bilder på sätt och vis arrangerade, eller?

Nja, riktigt så enkelt är det inte.

I ett arrangerat porträtt är den/de som avbildas uppmärksamma om kameran - även om de kanske inte tittar rakt in i den. I ett spontant porträtt har de uppmärksamheten någon annanstans. Och där går jag gärna in och tar några bilder.

Jag brukar kalla det “semi-arrangerade”. Dvs man har arrangerat situationen, t ex att man sitter på golvet och leker. Men därefter arrangerar jag inget utan fångar bilderna som naturligt blir.

Vid en familjefotografering nyligen tog jag denna bild av familjen med nyaste medlemmen Edwin.

Men också den här:

Vad är bäst? Svårt att säga.

Vilken visar bäst hur man såg ut, vilken visar bäst hur man kände?

Vilken hänger man på väggen, eller sätter i fotoalbumet?

Vilken stannar man längst vid, vilken väcker mest minnen?

Lyckligtvis finns det inget slutgiltigt svar på detta, utan jag och alla andra fotografer måste fortsätta klura på detta för all framtid. Härligt!

Att se sina barn

Jag har äntligen tagit tag i det dåliga samvetet att gå igenom mina egna familjebilder och välja ut för utskrift (japp, självklart är jag lika dålig på det som alla andra) och när jag funderade på hur jag ska visa upp dem råkade jag uppfinna månadsbildkalendertavlan (name to be changed). 

Mer info om den kommer kanske framöver!

Men det är intressant att gå igenom gamla bilder, de från förra sommaren gjorde verkligen att man längtar efter sommaren som nu är i antågande. Med så små barn som mina (2 och 4) så är det mycket som ändrats, men vissa saker är samma. Samma keps, samma leende. Lustigt, ibland känner man starkare för ett ögonblick när man ser det i efterhand.

Jag gillar att skapa bilder som kallar vardagspoesi, bilder med lite “magi” i sig. Att sitta och välja ut bilder och jobba med dem lite lagom är så roligt! Men det är frågan om bilderna eller barnen som är magiska….

Barnens äventyr

Min fru och hennes syskon är så perfekt koordinerade att kusinskaran där är (snart) sex ungar med 1-1,5 år mellan varje.

På lördagen var det 3-årskalas för en av kusinerna - med mormor, morfar, moster, morbror och samtliga kusiner på mammas sida.

Mitt under kalaset tar min fru kameran så jag fick vara med på bild. Här med yngsta dottern, som är mer intresserad av ballongerna i taket.

Morfar tittar på Miriam. Knappast en bild som kommer vinna kompositionspriser, men det är ändå min favorit bland de jag tog på kalaset.

Ungar vars första år var under Covid har inte fått umgås så mycket med äldre släktingar som man skulle velat, och det känns extra bra att de är så bekväma med sin utökade familj.

---

Varje år samlas ett gammalt TVM-gäng (“Tre vildmarksmål”, som Scouterna fast genom friluftsfrämjandet) där min fru ingår och deras respektive och bakar pepparkakor. I julas blev det inte av, så istället planerades en våffeldag istället. Som råkade hamna på söndagen efter barnkalaset. Puh!

Först var planen att börja på badhuset - men småkrassliga barn styrde om till pulka och grillning istället.

Vädret samarbetade i pulkabacken, men när det väl blev korv var alla barn väldigt kalla och trötta så jag fick bära istället för att fotografera.

Gamla och lite nyare vänner, stora och små barn. Även om vi inte ses så ofta är det trevligt att bara träffas och hänga en stund.

På kvällen var barnen ganska speedade och det blev springtävling i hallen. Då får man passa på att träna panoreringar! För att vinna tacklade Oscar sin lillasyster några gånger - hon tog det rätt bra (har ju fått en mer hårdhänt uppväxt än sin storebror iom att han inte hade en storebror), men vi tog ändå en diskussion om vad får och inte får göra med honom.

Den kvällen somnade de utan större protester.